Sannah

Jag är arg, förbannad! inte det minsta lessen, tårarna rinner enbart av ilska. jag litade på dig, trodde nog att du skulle vara ärlig mot mig åtminstone, men jag hade fel. du lurade mig. kanske hade ni rätt tjejjor, jag var hjärntvättade. eller kanske var det kär & galen jag var? Det spelar ingen roll vilket av alternativen. Du är bränd i mina ögon, borta, jag ser dig inte längre. Jag skulle vilja slå på dig, sparka på dig, får ur mig min ilska, men det skulle inte hjälpa, det finns inget som hjälper. Detta är verkligheten. kommer du ihåg när jag sa till dig Detta känns som en dröm, det kan ta slut imorgon eller hålla på föralltid, ibland känns det så. Då frågade du varför jag oroade mig och skrev sådanna lessna ord. jag hade inget ordentligt svar på det, men innerst inne visste jag väl att detta skulle ske. Vi är inte sånna som i slutet får varandra. Jag hoppas så innerligt att detta var de sista, för allas skull, inte bara för min, utan för dom andra som såras. alla är värda nått bättre, jag hoppas bara dom inser det. Det är hårt att se sanningen , jag gjorde det inte förens jag fick den uppkastad i ansiktet. visst har jag alltid anat det, men inte velat. jag har vart blind. Men nu så får jag allt förklarat, jag förstår äntligen.

var det jag som var dum och gick på allt? lyckades alla andra stå emot ? jag är fan dum i huvudet

du är inte värd mig.

jag hatar att jag älskar dig, och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.